Har ju inte varit så aktiv på bloggen det senaste, så här får ni lite uppdaring från min instagram (msiljeholm)

Hittade den här bilden från när jag var gravid med Svea i vecka 31. Jag verkligen inte stor med Svea, gick bara upp 8 kilo (med Selma 11 kilo och olle 18 kilo, så jag vågar inte bli gravid igen haha). Alla trodde det skulle komma ut en liten 2kilos-bebis. Men tji fick dom när det entrade en liten klump på 3690 gram, grymtandes som en liten griseknoe, min lilla plutt. Snart 5½ år gammal. Vart har åren tagit vägen? Jag har typ varit gravid sen Svea var 1½ år till hon var 3 år och fyra månader. Tycker det är lite sorgligt på något sätt. Kan inte sätta ord på varför.

lIdag har vi haft en lugn dag inne. Har varit så dåligt och grått väder. Imorgon ska jag unna mig lite feel-good-shopping!

 

Long time no seen!

 

Ursäkta för kasst skrivande men jag har inte orkat/hunnit sätta mig ner för att skriva. Men nu behöver jag skriv av mig lite känner jag. Få ut skiten.

 

Jag saknar min Selma så jävla mycket just nu. Allt har bara sköljt över mig. Jag tänker, känner och ältar hela tiden känns det som, och det känns som min omgivning tänker "kom över det där nu". Det behöver inte ens vara sant, men jag är själv så jävla trött på mig själv. Selma dog för snart 3½ år sen, det borde vara lättare nu?

Ett år efter hon dog hörde jag kommentaren "har hon inte kommit över det där än?" och det är sånna kommentarer som känns och som gör att man håller inne på så mycket för att man kanske borde vara starkare än vad man är. Men hela maj-månad är ett svart hål för mig, och kommer vara när jag är 76 år också. Det är den månaden som jag tappade lite av mig själv också. Där mycket försvann. Den 12 maj då vi fick veta att hennes hjärta hade slutat slå och den 14 när hon kom ut, alldeles stilla. Och sen allt med begravningen. Allt hopp, alla drömmar försvann och mitt hjärta slets ut.

"Bryt ihop, kom igen" "Du är stark" "Du måste vara stark för Sveas skull".. Jag ville inte vara stark! Men jag hade inte tid att riktigt bryta ihop. Mitt lyckopiller Svea behövde en mamma, och jag behövde henne mer.

Sen blev jag gravid kort därefter med Olle. Och jag kunde aldrig riktigt glädjas, även om jag var lycklig med en bulle i ugnen. Jag trodde inte vi skulle få honom levande. Jag var helt säker på att han också skulle dö och jag gick praktiskt taget och väntade på det. Det var nog någon försvarmekanisk som satte spärrar i mig. Jag tyckte tom. synd om folk som köpte presenter till bebisen i magen eftersom vi inte ens visste om han skulle leva eller ej. Varför lägga ut massa pengar då?

Oron över bebisen tog övertaget lite så sorgen låg vilande.

 

Därför tror jag att allt med Selma helt plötsligt nu sköljer över mig. Att jag helt plötsligt nu känner sån bitterhet, och jag är så arg och ledsen att jag knappt orkar mer. Jag vill ha min bebis. Jag vill inte ha en bebis i himmelen. Jag får så jävla ont i magen när jag tänker på det och jag vet knappt vad jag ska göra av alla känslor som helt plötsligt bubblar i mig. Allt är så jäkla orättvist. Jag vill ha förståelse, men det kan jag såklart inte begära och det gör mig också arg.

Detta är inte Malin. Malin är glad, sprallig och rolig. Men jag antar att man förändras. Jag vill vara tillräckligt stark så detta inte tar över mig, för just nu äter det upp mig inombords.

Men detta är väl bara one of those Days. Jag tänker inte vara bitter hela livet. Nu vill jag bara känna, prata, tänka, göra allt för att få Selma att kännas lite mer levande. Ni får inte glömma henne. Hon är mitt barn lika mycket som Svea och Olle, så snälla glöm henne inte.