Snälla, glöm henne inte.

Long time no seen!

 

Ursäkta för kasst skrivande men jag har inte orkat/hunnit sätta mig ner för att skriva. Men nu behöver jag skriv av mig lite känner jag. Få ut skiten.

 

Jag saknar min Selma så jävla mycket just nu. Allt har bara sköljt över mig. Jag tänker, känner och ältar hela tiden känns det som, och det känns som min omgivning tänker "kom över det där nu". Det behöver inte ens vara sant, men jag är själv så jävla trött på mig själv. Selma dog för snart 3½ år sen, det borde vara lättare nu?

Ett år efter hon dog hörde jag kommentaren "har hon inte kommit över det där än?" och det är sånna kommentarer som känns och som gör att man håller inne på så mycket för att man kanske borde vara starkare än vad man är. Men hela maj-månad är ett svart hål för mig, och kommer vara när jag är 76 år också. Det är den månaden som jag tappade lite av mig själv också. Där mycket försvann. Den 12 maj då vi fick veta att hennes hjärta hade slutat slå och den 14 när hon kom ut, alldeles stilla. Och sen allt med begravningen. Allt hopp, alla drömmar försvann och mitt hjärta slets ut.

"Bryt ihop, kom igen" "Du är stark" "Du måste vara stark för Sveas skull".. Jag ville inte vara stark! Men jag hade inte tid att riktigt bryta ihop. Mitt lyckopiller Svea behövde en mamma, och jag behövde henne mer.

Sen blev jag gravid kort därefter med Olle. Och jag kunde aldrig riktigt glädjas, även om jag var lycklig med en bulle i ugnen. Jag trodde inte vi skulle få honom levande. Jag var helt säker på att han också skulle dö och jag gick praktiskt taget och väntade på det. Det var nog någon försvarmekanisk som satte spärrar i mig. Jag tyckte tom. synd om folk som köpte presenter till bebisen i magen eftersom vi inte ens visste om han skulle leva eller ej. Varför lägga ut massa pengar då?

Oron över bebisen tog övertaget lite så sorgen låg vilande.

 

Därför tror jag att allt med Selma helt plötsligt nu sköljer över mig. Att jag helt plötsligt nu känner sån bitterhet, och jag är så arg och ledsen att jag knappt orkar mer. Jag vill ha min bebis. Jag vill inte ha en bebis i himmelen. Jag får så jävla ont i magen när jag tänker på det och jag vet knappt vad jag ska göra av alla känslor som helt plötsligt bubblar i mig. Allt är så jäkla orättvist. Jag vill ha förståelse, men det kan jag såklart inte begära och det gör mig också arg.

Detta är inte Malin. Malin är glad, sprallig och rolig. Men jag antar att man förändras. Jag vill vara tillräckligt stark så detta inte tar över mig, för just nu äter det upp mig inombords.

Men detta är väl bara one of those Days. Jag tänker inte vara bitter hela livet. Nu vill jag bara känna, prata, tänka, göra allt för att få Selma att kännas lite mer levande. Ni får inte glömma henne. Hon är mitt barn lika mycket som Svea och Olle, så snälla glöm henne inte.

 

 

Vi glömmer henne aldrig. <3
Jag tänker på henne nästan varje dag.
De är så orättvist. För orättvist för att de skall vara sant.

Jag glömmer aldrig när jag läste inlägget om henne, fy vad jag grät... En sån här sak kommer man bara inte över, man lär sig leva med det... Massa styrke kramar till dig <3 ps. Kul att du har börjat blogga igen, har saknat denna blogg!

Man glömmer aldrig!! Jag förlorade min pappa för 14 år sedan, han finns där i tankarna fortfarande. Glöm inte lilla Selma, låt henne vara med er hela livet. Massa styrke kramar! <3

Det måste vara en av de kallaste personerna som säger en sån sak..
Hur ska man någonsin komma över att ens barn har dött?!
För det tror jag verkligen inte att man gör. MEN man lär sig olika vägar att klara av livet och att inte alltid sörja.
Och som du skriver så har du dina fina lyckopiller och självklart ska älskade lilla Selma få vara en del av erat liv även om hon inte finns fysiskt närvarande.

Är imponerad av dig! Att du ens orkar skriva dessa ord.
Fortsätta kämpa! Kram

Jag hittade till din blogg via instagram och jag ville egentligen bara skicka en styrkekram!

Det man känner är rätt. Om du är ledsen så är det också du. Ibland finns det människor i ens omgivning som inte vet bättre. Som utgår från sig själva och en smärta som de kanske inte ens själva kan säga att de känner igen. Ibland får man helt enkelt tala om för dem vad man känner och be dem visa respekt. Tyvärr knyter man oftare näven i fickan och låtsas att man inte hörde. Kram

Gud vad jag känner igen mig i det du skriver!
Folk kan verkligen vara känslokalla.
Min lillebror dog som bebis, han kämpande men tillslut orkade inte hans lilla hjärta mer & han somnade in i famnen på min pappa. Plötsligt nämnde folk aldrig hans namn mer, som om han aldrig funnits. Vi glömmer aldrig honom & pratar ofta om honom. Önskar att folk våga prata mer om det.
Massa kärlek till dig!