Har lämnat barnen hos dagmammorna så nu ligger jag och myser med den här mysiga hårbollen, Texas.

Texas är 3,5 år och verkligen världens mysigaste katt. Han följer med oss vart vi än ska. Går vi till lekplatsen följer han med, leker när vi är där och går med oss hem sen. Han följer med mig ner när jag lämnar barnen, väntar utanför och går med mig hem. Jag har alltid varit hundmänniska och trodde jag aldrig skulle skaffa katt, men sen efter vi fått honom så är jag helt såld. Han är som mitt barn, och det trodde jag aldrig att jag skulle säga om en katt. Men kanske det är så för han är lite som en hund. Han är så cool, han bara finns, han bara lunkar här hemma och bestämmer själv när han vill gosa.

Sen har vi en annan katt, Dallas. Men med honom har det inte alls klickat med, och det får jag lite dåligt samvete över. Dallas är överallt, han pratar hela tiden, han är 1,5 år men är fortfarande som en kattunge. Kan inte leva med honom, men kan inte leva utan honom. Han är liksom både jobbig och go och som man snubblar över exakt hela tiden för han ska springa vid fötterna vart man än ska.