Diabetes = bajs!

 
Jag brukar inte vara den som är den, och jag tycker heller inte synd om mig själv. jag har alltid försökt att inte glra min diabetes till ett problem. Den finns där, så vad göra liksom? Vill börja med att understryka det från start, men nu är jag så jävla trött på skiten.
Jag har fått höra sen jag fick diabetes att man kan leva helt normalt, så länge man sköter sig och tar sina sprutor så finns det inga hinder. Det håller jag förvisso med om, förutom att en normal människa tar inte 5-6 sprutor dagligen, och sticker sig i fingret tills fingertopparna ser ut som nåldynor. Men i övrigt lever jag ju helt normalt. Min förra läkare sa att alla borde leva som en diabtiker. Alltså att äta regelbundet, allsidig kost, inga sötsaker och motionera. Men det var lite ot.
 
Det jag nu är så jävla trött på, som blev droppen över bägaren, är att jag nu försökt fått mitt körkortslämp i 8 månader! Jag har varit hos min läkare tre gånger för att jag inte fått alla papper från transportstyrelsen på en och samma gång. Nu har jag även fått ett annat papper som ska skrivas under av en läkare specialiserad på ögonsjukdomar. Jag ringde då ögonmottagningen (vem annars liksom?!) och hon som jag fick prata med svarar "Nej, detta kan vi inte hjälpa dig med. Du får söka privat" Jag blev helt ställt och började undra om jag verkligen är den enda människan som har diabetes och försöker få ett förbannat lämplighetsintyg för körkort. Hon måste väl pratat med fler diabetiker. Eller så kanske det var hennes första dag på jobbet. Teorirer kan bli många när man börjar tänka och försöka förstå varför man inte får någon hjälp. Jag stod still. Ringde min diabetessköterska och berättade vad jag fått för svar och hon blev helt ställd. Hon gjorde det hon kunde och skrev en lapp till min läkare om att jag behövde en remiss till ögon, för ögonfoto och att jag behövde träffa en ögonläkare asap. Ytterligare ett exempel på när "den lilla människan" ber om hjälp och det blir en ekonomisk fråga. Att man måste behöva gå omvägar. Tror det börjar bli mer av en regel än ett undantag.
 
Jag är så trött nu. Ibland tänker jag att jag struntar i körkortet. Men nej! Jag har ju för fasiken skrivit in mig på körskolan. Vi har ju redan köpt tio körlektioner + fullständig teoriutbildning.
Jag ska inte ge mig, även om det lockar. Men varför kan inte vissa saker underlättas? Transportstyrelsen kan väl skicka ut alla papper på en och samma gång? Dom kan väl ligga ihopbuntade i en pärm avsedd till diabetiker så behöver dom knappt tänka när dom skickar ut dom. Allt finns där. Men det kanske är en ekonomisk fråga även där? Men det sparar dom nog snabbt ihop på all porto dom då sparar in. Och för att inte prata om vilken tjänst dom skulle göra för miljön.
Och jag ska väl bara kunna ringa ögonmottagningen och be om hjälp? Jag är övertygad om att jag inte är den första eller sista diabetikern som ringer dit. Men man behöver väl remisser till allt nu för tiden.
 
Jag önskar att diabetes fick diabetes och tvingas ta sprutor resten av livet. Karma hade jag sagt då, din energiutsugande jävla sjukdom. DÖ!!!
 
 

min drömresa.


 
 

Min drömresa nummer ett, och har varit sen jag var typ 12, är en 16-dagars safari i Kenya. Får jag någon gång med Mattias på detta kommer kalaset gå på 50.598 kr, för bara oss två. Då ingår flyg, hotell, inträden, måltider, provsmakningar och en reseledare.
 
Jag tror inte jag behöver förklara varför just denna resa är drömmen. Jag låter bilderna tala för sig.
 
Bilderna är från temaresor.se
 

appropå kreativitet.

Jaa, appropå förra inlägget om utlopp för sin kreativa sida kom jag att tänka på tidigare i somras, när jag bara "slängde ihop" en sittbänk till framsidan. Jag skriver slängde ihop, för det var nästan så. Jag hade sökt på nätet efter bänkar men hittade inte många, och när jag väl vill ha nått så måste jag ha helst igår. Jag fick då snilleblixten att bygga en själv. Vi hade virke kvar efter vi byggt staketet till trallen, så jag måttade, sågade och skruvade. Jag har inte snickrat något sen i åttan på högstadiet, jag har aldrig hållt i en skruvdragare och jag stod och kliade mig i huvudet ett antal gånger, men efter några timmar var jag klar och nått så stolt över mig själv faktiskt. Jag får tacka min rastlöshet och beslutsamhet, och otålighet till att vänta. "Den som väntar på något gott väntar alltid för länge" är en ganska bra beskrivning.
 
Här hade jag sågat ur delarna och lagt upp. Bara att skruva ihop nu då. Om jag bara hade haft skruvdragare och skruv. haha. Ja, jag är så otålig så jag tom. börjar innan jag vet hur jag ska få ihop det. Tur att min morfar kom efter ett samtal och lämnade det jag behövde.
 
Och sen gick det i ett. såga såga, borra borra, svettas svettas!!! 
 
 
Sen målades den vit och fick en självklar plats på framsidan. Nu kom även mormor och morfar tillbaka för att hämta grejerna jag lånade, och dom blev nog chockade, haha.
Jag kan om jag vill, bannemig :) Sen kanske denna bänk är ett helgerån för en snickare, men va sjutton.

Han heter Olle.

 
På torsdag fyller denna underbaring 2 år! Det känns helt knäppt. När vi låg på förlossningen efter vi förlorat Selma så sa Mattias att vi skulle vara tillbaka inom två år. Då ville jag mest strypa honom för jag tyckte att två år lät så fruktansvärt långt bort. Mattias hade nästan rätt, för efter 1 år och 4 månader var vi tillbaka på förlossningen och fick äntligen träffa vår älskade fina lilla bebis. Och NU har två år snart gått, och dessa två år har ju rusat förbi.
Jag är verkligen smockfylld av kärlek till den här människan. Han ger mig så mycket att jag nästan får dåligt samvete och mina ögon tåras när jag skriver det. Han försöker inte ens, han är bara Olle och det räcker och blir över. Han är så glad i livet, så trygg, social och så rolig. Han skrattar, pratar, hoppar och stojar och hela jag värms av tanken på hur fantastisk han är. Han hälsar på alla vi möter, och jag har blivit en sån morsa som ler så där äckligt belåtet när han gör det.
Han är så himla himla oförstörd av världen än så länge, och min beskyddarinstinkt vill bara låsa fast honom i min famn så han alltid kommer vara det. Men det vet vi alla att det inte kommer gå (även om jag kommer försöka) han kommer växa upp, och då hoppas jag att jag har gjort ett sånt bra jobb som mamma att han då är killen han är nu. Livsglad, generös, nyfiken, snäll och alldeles alldeles underbar.
 
Jag älskar dig mer än vad det finns droppar i världens alla hav. Mer än vad det finns sandkorn i öknen. Mer än vad det finns bokstäver i alla böcker i världen. Mer än vad det finns stjärnor på himmelen. Jag älskar dig från månen och tillbaka om och om och om och om igen...

måndag.

 
 
 
Slapp måndag idag. Olle är förskyld, dock fortfarande vid väldigt gott mod men valde ändå att ta det lugnt hemma idag så det inte blir värre än en snorig näsa. Själv drog jag på mig kläderna som låg högst upp i högen på sovrumsgolvet. Nu sover bullen och Svea kollar barnkanalen, men ska nog ta fram penslar, vattenfärg och papper
alldeles strax så hon får någon form av stimulans och aktivitet idag. Tar nog med henne på en promenad till affären sen också för att köpa mjöl sen när Mattias kommer hem. Tänkte göra tårtbotten idag. Hade även tänkt mig en städdag idag, men jag finner inte riktigt energin.
Gud, jag bara sladdrar. Jag lever iaf, och nu vet ni det :)
Ha en fin måndag!

Himmelens finnaste ängel.

Sitter ensam ikväll, och då tänker jag alltid för mycket. Tänker på vårsn fina, alldeles perfekta Selma som inte fick leva med oss. Som fick vingar och flytta upp till himlen. Jag  mår illa av blotta tanken på att våran bebis inte får vara hos oss. Det är så vidrigt och orättvist. Just nu sköljer bara allt över mig och jag vill bara tillbaka i tiden så jag får ha henne i famnen igen, krama henne, bara för en sekund. Hon var så himla söt och näpen, och alldeles alldeles tyst.
Hon fick aldrig ens se vilka hennes föräldrar var, vilka som pratat med henne alla dessa månader, vilka som klappat magen, skrattat och sjungt. Hon fick aldrig träffa hennes fantastiska storasyster, dom fick aldrig busa med varandra. Och det gör så jävla ont. Fortfarande.
Istället för en bebis fick vi en grav att ta hand om, och jag går inte ens dit! Fatta att jag inte ens kan gå dit, jag klarar fortfarande inte av det och jag känner mig som världens sämsta mamma när jag inte ens går till min dotters grav. Det ä¨r ju det minsta jag kan göra.
 
Jag minns när vi kistlade henne. När vi tog på henne de sötaste kläderna, och den ljuvligaste mössan med volanger som var på tok för stor. Vi hade tidigare den dagen valt kläder med omsorg, skönt skulle det vara, så det blev en underbar body och rosa små mysbyxor till, så hon fick sova gott. Köpte även en nalle och en snutte, som vi senare la ner i kistan med henne. Jag minns hur Mattias la snutten så omsorgsfullt så hon skulle ligga tryggt med den längs kinden. Jag minns att hon såg så rofylld ut, så tyst men ändå så bestämd. Den tjejen hade vi fått o göra med, det såg man.
 
Det är så många minnen som jag förträngt som bara kommer över mig nu. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt det var att stänga kistlocket, när det skruvades ihop. Då visste jag att det var absolut sista gången jag fick se henne, sista gången jag fick ta på henne, hålla henne, beundra hennes små söta händer och fötter. Då förstod jag att hon aldrig kommer komma tillbaka till mig och att jag då kunde hålla mig på fötterna är fortfarande en gåta. Jag grät så mycket att jag inte ens kunde se.
 
Jag minns begravningen. Hur jag grät hejdlöst genom hela cermonin. Jag minns när prästen sa "Selma gillade tystnad och reagerade alltid när det blev lugn och ro, det har hennes föräldrar berättat" och det slog mig rakt i hjärtat. Svea var en sån solstråle och gick och delade ut näsdukar. Då var hon bara två år, lilla strumpan.
 
Fy, satan vad jag saknar dig. Det gör ont i varenda liten cell i kroppen när jag tänker på dig. det gör ont när jag blir påmind om att jag aldrig får se dig växa upp. Det gör ont för du aldrig fått leka jage med din syster, att jag aldrig får läsa en bok för dig, att jag aldrig får trösta dig, skratta med dig. Det gör ont för jag aldrig fick se dig krypa eller gå.
Det gör ont för att jag inte förstår.
Jag är så tacksam att jag fick dig. Jag älskar dig mer än vad någon någonsin kommer att förstå.
 

dagen.

Bullen i badet ikväll.

Hej och håå! Jag har verkligen inget av vett att skriva utan tänkte väl mest hoppa in här och säga hej! Idag har jag och Olle hängt hos min mormor och morfar. Svea har varit med Mattias på jobbet, dom hade käkat korv med bröd, åkt grävmaskin sen åkte dom och köpte ny crosshjälm till Svea, och ny skyddsjacka. Sen avslutade de jobbdagen med donken.
Hemma har vi mest hängt ute idag, sen när klockan närmade sig sju mutade jag in dom med ett bad. Funkar varje gång.
 
Skyddsjackan. Grymt bra! Mer skydd än så går ju knappast att få. Från 4speed.se

Ha en fortsatt mysig kväll!
 

RSS 2.0
Ladda ner en gratis bloggdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!