för två år sen idag åkte vi till förlossningen på näl, alldeles spända, taggade och förväntansfulla för nu visste vi att vi snart skulle få träffa våran bebis. Vi visste att det var en Olle, men vem var han? Jag blev igångsatt, förlossningen var igång, värkar kom och gick, vattenavgång, jobbigt, ont och plopp, kl 20.30 var han ute. Han skrek, och såg ut som en liten groda (världens kortaste förlossningsberättelse??)  Han var så liten, liten, liten, och det sa jag många gånger till Mattias. Sen la dom honom på vågen. 4050 gram. Neeeej, vänta nu här, nu ljuger du, han är ju pytte! Ville jag säga till barnmorskan, men istället nickade jag bara.

 

Det finns ingenting jag kan skriva egentligen, för alla försök till ord, meningar, formuleringar kommer låta så fjuttigt i jämförelse med min kärlek till min son. Han är min lilla plutt, min bebis, min solstråle, min lycka, min värld, mitt allt. Det finns ingen som honom.

 

Idag fyller världens finaste Olle två år!