Sitter ensam ikväll, och då tänker jag alltid för mycket. Tänker på vårsn fina, alldeles perfekta Selma som inte fick leva med oss. Som fick vingar och flytta upp till himlen. Jag  mår illa av blotta tanken på att våran bebis inte får vara hos oss. Det är så vidrigt och orättvist. Just nu sköljer bara allt över mig och jag vill bara tillbaka i tiden så jag får ha henne i famnen igen, krama henne, bara för en sekund. Hon var så himla söt och näpen, och alldeles alldeles tyst.

Hon fick aldrig ens se vilka hennes föräldrar var, vilka som pratat med henne alla dessa månader, vilka som klappat magen, skrattat och sjungt. Hon fick aldrig träffa hennes fantastiska storasyster, dom fick aldrig busa med varandra. Och det gör så jävla ont. Fortfarande.

Istället för en bebis fick vi en grav att ta hand om, och jag går inte ens dit! Fatta att jag inte ens kan gå dit, jag klarar fortfarande inte av det och jag känner mig som världens sämsta mamma när jag inte ens går till min dotters grav. Det ä¨r ju det minsta jag kan göra.

 

Jag minns när vi kistlade henne. När vi tog på henne de sötaste kläderna, och den ljuvligaste mössan med volanger som var på tok för stor. Vi hade tidigare den dagen valt kläder med omsorg, skönt skulle det vara, så det blev en underbar body och rosa små mysbyxor till, så hon fick sova gott. Köpte även en nalle och en snutte, som vi senare la ner i kistan med henne. Jag minns hur Mattias la snutten så omsorgsfullt så hon skulle ligga tryggt med den längs kinden. Jag minns att hon såg så rofylld ut, så tyst men ändå så bestämd. Den tjejen hade vi fått o göra med, det såg man.

 

Det är så många minnen som jag förträngt som bara kommer över mig nu. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt det var att stänga kistlocket, när det skruvades ihop. Då visste jag att det var absolut sista gången jag fick se henne, sista gången jag fick ta på henne, hålla henne, beundra hennes små söta händer och fötter. Då förstod jag att hon aldrig kommer komma tillbaka till mig och att jag då kunde hålla mig på fötterna är fortfarande en gåta. Jag grät så mycket att jag inte ens kunde se.

 

Jag minns begravningen. Hur jag grät hejdlöst genom hela cermonin. Jag minns när prästen sa "Selma gillade tystnad och reagerade alltid när det blev lugn och ro, det har hennes föräldrar berättat" och det slog mig rakt i hjärtat. Svea var en sån solstråle och gick och delade ut näsdukar. Då var hon bara två år, lilla strumpan.